Vilket förstås gör tillvaron ännu tyngre att handskas med.
Med risk för att låta hemsk nu, men på ett sätt är jag faktiskt avundsjuk på de som tror att det här livet inte är allt. Var och en har väl sin egen uppfattning, om man nu har funderat kring detta, och tankarna kring vad som händer i och med döden är högst individuella - men det finns ju de som faktiskt tror att någonting fortsätter, att någonting lever kvar och att det finns en chans att i någon form få träffa de vi har mist i det här livet när vi själva dör.
Och det kan jag vara väldigt avundsjuk på.
Jag tror inte att människor som tänker och tror så sörjer mindre, eller har lättare att tackla förlusten av någon man älskar, men man bör ju i alla fall ha något att klamra sig fast vid, något att försöka trösta sig med.
Jag har sedan ganska lång tid tillbaka inte kunnat hitta en tro på att någonting skulle finnas efter det här livet. Vissa runt omkring mig kallar mig realist (ja, jag kallar allt mig själv för realist!), några kanske tycker jag t.o.m. är en cyniker, och det kommer fram t.ex. i den här frågan.
Jag skulle så innerligt gärna vilja tro på något mer, det skulle vara så fantastiskt om detta faktiskt inte var allt, om det finns något mer, och framför allt, om man faktiskt kan få möta alla de man har förlorat igen. Men jag kan inte förmå mig själv att tro på det ...
När tanken då slår mig, vilket den fortfarande gör tämligen ofta, att jag aldrig någonsin får träffa Zorro igen, aldrig får vara nära honom, aldrig få känna hans tyngd i mitt knä, hans tassar på mina axlar - jag bryter samman fullständigt då, trots att jag nu har levt utan honom i en bra bit över tre år. Saknaden och sorgen är fortfarande så oerhört intensiv och en del av mig tror jag aldrig riktigt kan fatta att han är borta för alltid. En del av mig har hela tiden känslan av att detta måste vara något tillfälligt, något övergående, att saker och ting kommer att återgå till det normala snart, och Zorro får vara hos mig igen.
Alla sörjer på olika sätt förstås, och det är klart att det inte finns något rätt eller fel, normalt eller onormalt, med ett sorgearbete, men det känns inte riktigt "normalt" (i brist på bättre ord!) att sorgen fortfarande efter så här lång tid ska vara så oerhört stark och intensiv. Jag har en idé om varför det har blivit så, men det får komma i ett separat inlägg så småningom.
Zorro ~ I Will Always Love You!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar