Det har snart gått 3½ år sedan den där dagen på Smådjurskliniken ... sista gången jag höll Zorro i min famn, och jag mår fortfarande oerhört dåligt och sörjer honom enormt mycket!!
Den mest akuta sorgen är förvisso över, vardagens rutiner vänjer man sig vid, vare sig man vill eller inte. Jag kan sova i min egen säng nu (vilket tog lång tid efter Zorros död), jag kan gå in genom ytterdörren utan att bryta ihop, och jag kan värma kaffe i micron utan att rasa samman (en historia för sig, som får komma i ett annat blogginlägg) - men sorgen och saknaden gör lika ont nu som den gjorde i december 2010 ...
Trots att det snart har gått 3½ år, över 1200 dagar, går det inte en enda dag utan att jag tänker på Zorro. Alla tankar är förstås inte så upprivna som de är just idag, det är klart att man kan minnas roliga händelser eller se tillbaka på incidenter med ett leende - men jag har svårt för det. Någonstans bär jag känslan inom mig att jag inte "får" sörja längre, att jag ska ha lagt Zorro bakom mig nu, att man pratar om tiden med honom som man pratar om en uppväxtfas, eller en specifik tid i ens liv som nu är över ... men inombords sätter jag i halsen varje gång jag försöker.
Varje minne av Zorro gör fortfarande ont, varje gång jag pratar om honom eller ser bilder av honom gör det ont - även om det inte alltid gör lika ont som det gör idag.
Efter så här lång tid börjar jag trots allt inse (bättre sent än aldrig?) att detta är något jag kommer att få leva med under resten av mitt liv ... Om sorgen efter Zorro inte har mattats nu tror jag faktiskt inte att den kommer att göra det heller ... och det är nog något jag får acceptera ...
